Jag gillar

Det jag verkligen gillar med den här bloggen är det faktum att den aldrig dör, men att den har en inläggsfrekvens på ungefär ett inlägg Per halvår om inte mer sällan. Det är sympatiskt att inte kunna göra saker helhjärtat. Det är sympatiskt att inte vara perfekt och att vara trött på dagarna trots att man sovit elva timmar. Allt ovanstående är motsatsen till vad många så kallade indieband nuförtiden står för. Det finns band som, jag vägrar nämna namn (Cleast Eatwood), som har filosofin att det visuella tillsammans med allt annat måste skapa någon slags helhet och att allt det ska vara perfekt. Perfekt i den meningen att det är perfekt för sitt syfte. Band (Cleast Eatwood bl.a.) som är hurtiga, duktiga, engagerade, snygga och fulla av energi. Hur ska jag kunna relatera? Hur kan någon relatera? Ge upp, gå din väg. Hepp!

Light But Low

En ödesdiger countrykänsla reser sig i min mage innan en mjuk röst börjar upprepa "I know that you care" och sen "but it's hard to show sometimes" i låten Benson.
Mer än så behöver inte en genialisk poptext innehålla. Varför krångla till det med en massa svåra ord man inte behärskar som Elenette?
Vipps så lättar de tunga industritrummorna och den suggestiva stämningen när låten Didn't see that truck börjar, med sina lätt autistiska orgelpiruetter.
"I was rolling down on the avenue with my skateboard, trashy jeans feeling really hardcore". Redan här får man den där känslan av att allting kommer att gå åt helvete tillslut, det är ju bara att se vad låten heter! Vi kommer alla att dö, snart. Den eventuella tomheten och vakuumet som man inbillar sig skulle infinna sig, som i alla fall infinner sig i Gus Van Sants filmer, infinner sig med ens, "I didnt see that truck". En annan ljusare stämma kommer in bredvid och så...

Hur något någonsin skulle kunna låta som en twistad version av de allra mest twistade tongångarna från The Knife trodde jag inte.
Men Light But Low är så twistat att det snurrar i min skalle.
Och befriande odansvänligt och tack gud; inga jobbiga gitarrer!
Det är ett genidrag, en tanke som dyker upp i en huvud och vipps har man botat cancer.
Jag får samma meditativa känslor av Light But Low som jag fick av The Fields fenomenala From Here We Go Sublime. Jag vill ha efterfest klockan fem en julimorgon, slö av värmen och gräsfläckar på jeansen, eller lika gärna promenera runt ett regnigt Sundsvall en augustiförmiddag dagen efter.
Det är lite som om en robot från en Miyazaki-film ätit upp mig och i magen är det ett det här bandet som spelar på tunnor och skräp och en vocoder. Ungefär så.

Kolla in Light But Low här http://www.myspace.com/lightbutlow

Ibland brukar banden jag skriver om bara ha en bra låt på sin myspace-sida men alla dom här låtarna är så sjukt bra att dom skulle vinna i en deathmatch över Fever Ray vilken dag som helst. Vilken dag som helst.

Paper Heart

Paper Heart handlar om en tjej som gör en dokumentär som handlar om att hon inte tror på kärleken. Snart hittar hon något som kanske kan vara kärlek i form av Michael Cera.

Kolla in trailern:

På Nordpolen bor jag

Jag tänkte att Ibland tänker jag på mord skulle handla om mindre band och alla de guldkorn dessa sitter på. Jag fokuserade först på myspace-sidor, eftersom det är så krångligt att ladda ner låtar och för att det är ännu krångligare att köpa deras skivor, om de ens har släppt någon.
Sen började jag gå på konserter, då tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga upp några bilder från dessa och skriva några rader.
Nu känner jag att inte vill begränsa mord-bloggen till någonting. Vill jag skriva om Markus Fagervall eller om EMD så kommer jag göra det. Om jag vill hylla Idol-Olas nya låt så kommer jag göra det.
Jag kommer såklart inte att göra det, men för att lägga en sorts ribba känns det bra att iallafall hypotetiskt (patetiskt?) tänka så.

Just nu känner jag för att skriva om Nordpolen. Pelle Hellström (säkert 22 år gammal) är väl från Uppsala eller nåt, jag bryr mig inte riktigt. Han låter som han är en svensksjungande version av The Tough Alliance iallafall. Det kanske är dom som skriver alla låtar och sjunger alla texter. Det spelar ingen roll vem som ska ha kudos för På Nordpolen (skivan alltså), för den är bra ändå. Det som får mig att vilja kräkas är däremot den enhetliga hyllningen av Nordpolen i kvälls- och dagspressen. Överallt är Nordpolen Jesus som stigit ner från korset. Så bra är det ju faktiskt inte. Särskilt eftersom alla låtar är insmetade i någon slags eurodisco-pump från 94. Det låter lite väl Ace of Base ibland. Det är väldigt, väldigt fint i små doser, men varför låter alla låtar likadant?

Okej alla låtar låter inte likadant. De låtarna jag gillar mest heter Skimret, En meter under marken, John Travolta och På Nordpolen (låten alltså). Resterande låter får mig att, kanske, höja mitt högra ögonbryn en millimeter.

Men det är inte på grund av den här nya skivan som jag vill skriva om Nordpolen. Det är pågrund av hans låt I have to get out, som är en gammal låt som han lade upp på en svensk hemsida någon gång för några år sedan. Jag blev helt varm i kroppen av I have to get out, jag blir det fortfarande. Den är så banal, men ändå spelar den på mina strängar. Man har ju, som alla andra, flyttat till en större stad, från en mindre. Man har känt att man hatar sin hemstad och alla i den. Man har mått dåligt och man har haft ett ansträngt förhållande till alkohol.

Den här låten återfinns dock på Nordpolens skiva, där den heter, som skrivet ovan, En meter under marken. Den är inte alls lika bra, men ändå bra. Även fast ljudkvaliteten är bättre på den nya versionen är produktionen och arrangemanget så mycket lekfullare och smartare på den gamla. Dessutom är ju texten helt bedrövligt översatt (eller tolkad eller helt omgjord). Jaha, du sover i en grop i marken, bra det. Nu för tiden sjunger Nordpolen uteslutande på svenska. Det är Sincerely Yours (som är Henning och Eric från TTA) som övertalat Nordpolen att sjunga på svenska eftersom det är mer kommersiellt gångbart just nu.

Louie and Clark

Louie and Clark är en popduo från Lund. Lund är en fin stad, jag har aldrig varit där, men jag inbillar mig att det är en fin stad. Lite snobbig kanske, men fin.

När jag tänker på namnet Louie and Clark tänker jag, konstigt nog, eller kanske inte så konstigt om man tänker på mina referenser, på att det nästan låter som Lois and Clark. Alltså namnet på tv-serien om Stålmannen och Lois Lane. Den sändes på 90-talet och var skitdålig. Men det var ju ändå Stålmannen, liksom.

Ett annat namn som påminner om Louie and Clark är de mer kända, kanske, Lewis and Clark som enligt wikipedia gjorde någon slags resa genom amerika på 1800-talet.

Louie and Clarks myspace-bild vittnar om någon slags indie-lofi-folk-akustisk gitarr-mögel-knäckebröd men när första låten kommer igång visar det sig att det snarare är någon slags elektronisk lofi-punk. Varför det nu är så viktigt att sätta etiketter på allt man hör?

De beskriver själva sitt ljud som "Lo-Fi recordings, toy keyboard, acoustic guitarrs, girls voice" och det stämmer väl ganska bra.

Förresten, lyssna på första låten ach du aes sedai, den är asbra!

Kolla in Louie and Clark på http://www.myspace.com/louieandclark

Dorotea

Nu slår jag kanske in en öppen dörr, men öppna dörrar är egentligen de som är roligast att så in.
Eller slå in förresten, vem orkar slå in en dörr? Möjligen sparka in. Om man är sjukt stark och det är en sjukt ranglig dörr.

Dorotea är en jättefin liten by i Lappland, som ligger alldeles på gränsen till Jämtland.
Jag besökte Dorotea i november. Det var jättekallt och fullt med snö, precis som de där vintrarna man kommer ihåg från sin barndom. Väl där passade jag på att besöka Görans Konditori, där jag, frusen om fingrarna, drack en varm kopp choklad och åt en chokladbakelse. Chokladen var god men det var för mycket smörkräm i bakelsen.
Det finns flera saker, förutom Görans Konditori, som är bra med Dorotea. Tillexempel finns det ett systembolag där, och en bensinmack, och en synnerligen välsorterad och kliniskt ren Ica butik. Det är till Dorotea befolkningen i de närliggande byarna, som Hoting, åker när dom ska handla sin sprit, när dom nu handlar sprit.

Mikael Carlsson har aldrig varit i Dorotea, han tyckte bara att det var ett fint namn. Därför döpte han sitt band efter byn. Dorotea stack ut från alla de andra twee-poppiga banden som släppte 7 tummare i början av 2000-talet; de var lite mer punk och lite mindre hjärna än alla andra. Inga låtar över 2 minuter, de flesta bestod av en refräng, sen slut.
Deras myspace-sida är som ett litet miniatyrmuseum som visar vilket otroligt bra band Dorotea var.
My guilty conscience, som öppnar sidan, är rå urstark punk. Fast spelad av pojkar vars handleder är lika tunna som tolvåriga flickors.
Efter Dorotea började Mikael Carlsson flexa sitt Broder Daniel-komplex i det mer distade The Honeydrips, som sedan ändrade inriktning och började sampla mjukporrfilmer från 70-talet.

Kolla in Dorotea på http://www.myspace.com/doroteagbg

Peter Nilsson

Så vad ska jag skriva om då?
Peter Nilsson var den där killen som hade en hit med låten Song for Stina.
Han är tydligen med i bandet CDOASS också, vilket förklarar varför han fått uppmärksamhet.
CDOASS är ju det där bandet man sett skrivet i olika musik-tidningar, typ Groove, men aldrig brytt sig om att lyssna på.
Song for Stina släpptes på Friendly Noise tydligen.
Det var en liten pärla med elektroplopp och sånt där. Den förgyllde en kvart framåt ungefär.
Nu har han gjort fler låtar.
Jag gillar det, fast vafan är det med all elektronik? Måste alla försöka låta som en dator?
Den första låten, den som liksom öppnar myspace-sidan, är en låt som heter Walk on. Och det är väl just det som den känns som. Ett beat man utan vidare skulle kunna marchera till. Iförd hitlerkostym.
Jag gillar verkligen att han skrivit små notiser om sina låtar på sin presentation. Som att han ville förklara dom liksom.
Han skriver i sin förklaring om låten Walk on att det är en låt som handlar om att bli kär och att den är lite ostig. Och jag kan väl hålla med. Den är väldigt bra.

Kolla in hans myspace här: http://www.myspace.com/peternilssonmusic