På Nordpolen bor jag

Jag tänkte att Ibland tänker jag på mord skulle handla om mindre band och alla de guldkorn dessa sitter på. Jag fokuserade först på myspace-sidor, eftersom det är så krångligt att ladda ner låtar och för att det är ännu krångligare att köpa deras skivor, om de ens har släppt någon.
Sen började jag gå på konserter, då tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga upp några bilder från dessa och skriva några rader.
Nu känner jag att inte vill begränsa mord-bloggen till någonting. Vill jag skriva om Markus Fagervall eller om EMD så kommer jag göra det. Om jag vill hylla Idol-Olas nya låt så kommer jag göra det.
Jag kommer såklart inte att göra det, men för att lägga en sorts ribba känns det bra att iallafall hypotetiskt (patetiskt?) tänka så.

Just nu känner jag för att skriva om Nordpolen. Pelle Hellström (säkert 22 år gammal) är väl från Uppsala eller nåt, jag bryr mig inte riktigt. Han låter som han är en svensksjungande version av The Tough Alliance iallafall. Det kanske är dom som skriver alla låtar och sjunger alla texter. Det spelar ingen roll vem som ska ha kudos för På Nordpolen (skivan alltså), för den är bra ändå. Det som får mig att vilja kräkas är däremot den enhetliga hyllningen av Nordpolen i kvälls- och dagspressen. Överallt är Nordpolen Jesus som stigit ner från korset. Så bra är det ju faktiskt inte. Särskilt eftersom alla låtar är insmetade i någon slags eurodisco-pump från 94. Det låter lite väl Ace of Base ibland. Det är väldigt, väldigt fint i små doser, men varför låter alla låtar likadant?

Okej alla låtar låter inte likadant. De låtarna jag gillar mest heter Skimret, En meter under marken, John Travolta och På Nordpolen (låten alltså). Resterande låter får mig att, kanske, höja mitt högra ögonbryn en millimeter.

Men det är inte på grund av den här nya skivan som jag vill skriva om Nordpolen. Det är pågrund av hans låt I have to get out, som är en gammal låt som han lade upp på en svensk hemsida någon gång för några år sedan. Jag blev helt varm i kroppen av I have to get out, jag blir det fortfarande. Den är så banal, men ändå spelar den på mina strängar. Man har ju, som alla andra, flyttat till en större stad, från en mindre. Man har känt att man hatar sin hemstad och alla i den. Man har mått dåligt och man har haft ett ansträngt förhållande till alkohol.

Den här låten återfinns dock på Nordpolens skiva, där den heter, som skrivet ovan, En meter under marken. Den är inte alls lika bra, men ändå bra. Även fast ljudkvaliteten är bättre på den nya versionen är produktionen och arrangemanget så mycket lekfullare och smartare på den gamla. Dessutom är ju texten helt bedrövligt översatt (eller tolkad eller helt omgjord). Jaha, du sover i en grop i marken, bra det. Nu för tiden sjunger Nordpolen uteslutande på svenska. Det är Sincerely Yours (som är Henning och Eric från TTA) som övertalat Nordpolen att sjunga på svenska eftersom det är mer kommersiellt gångbart just nu.

Louie and Clark

Louie and Clark är en popduo från Lund. Lund är en fin stad, jag har aldrig varit där, men jag inbillar mig att det är en fin stad. Lite snobbig kanske, men fin.

När jag tänker på namnet Louie and Clark tänker jag, konstigt nog, eller kanske inte så konstigt om man tänker på mina referenser, på att det nästan låter som Lois and Clark. Alltså namnet på tv-serien om Stålmannen och Lois Lane. Den sändes på 90-talet och var skitdålig. Men det var ju ändå Stålmannen, liksom.

Ett annat namn som påminner om Louie and Clark är de mer kända, kanske, Lewis and Clark som enligt wikipedia gjorde någon slags resa genom amerika på 1800-talet.

Louie and Clarks myspace-bild vittnar om någon slags indie-lofi-folk-akustisk gitarr-mögel-knäckebröd men när första låten kommer igång visar det sig att det snarare är någon slags elektronisk lofi-punk. Varför det nu är så viktigt att sätta etiketter på allt man hör?

De beskriver själva sitt ljud som "Lo-Fi recordings, toy keyboard, acoustic guitarrs, girls voice" och det stämmer väl ganska bra.

Förresten, lyssna på första låten ach du aes sedai, den är asbra!

Kolla in Louie and Clark på http://www.myspace.com/louieandclark

Dorotea

Nu slår jag kanske in en öppen dörr, men öppna dörrar är egentligen de som är roligast att så in.
Eller slå in förresten, vem orkar slå in en dörr? Möjligen sparka in. Om man är sjukt stark och det är en sjukt ranglig dörr.

Dorotea är en jättefin liten by i Lappland, som ligger alldeles på gränsen till Jämtland.
Jag besökte Dorotea i november. Det var jättekallt och fullt med snö, precis som de där vintrarna man kommer ihåg från sin barndom. Väl där passade jag på att besöka Görans Konditori, där jag, frusen om fingrarna, drack en varm kopp choklad och åt en chokladbakelse. Chokladen var god men det var för mycket smörkräm i bakelsen.
Det finns flera saker, förutom Görans Konditori, som är bra med Dorotea. Tillexempel finns det ett systembolag där, och en bensinmack, och en synnerligen välsorterad och kliniskt ren Ica butik. Det är till Dorotea befolkningen i de närliggande byarna, som Hoting, åker när dom ska handla sin sprit, när dom nu handlar sprit.

Mikael Carlsson har aldrig varit i Dorotea, han tyckte bara att det var ett fint namn. Därför döpte han sitt band efter byn. Dorotea stack ut från alla de andra twee-poppiga banden som släppte 7 tummare i början av 2000-talet; de var lite mer punk och lite mindre hjärna än alla andra. Inga låtar över 2 minuter, de flesta bestod av en refräng, sen slut.
Deras myspace-sida är som ett litet miniatyrmuseum som visar vilket otroligt bra band Dorotea var.
My guilty conscience, som öppnar sidan, är rå urstark punk. Fast spelad av pojkar vars handleder är lika tunna som tolvåriga flickors.
Efter Dorotea började Mikael Carlsson flexa sitt Broder Daniel-komplex i det mer distade The Honeydrips, som sedan ändrade inriktning och började sampla mjukporrfilmer från 70-talet.

Kolla in Dorotea på http://www.myspace.com/doroteagbg

Peter Nilsson

Så vad ska jag skriva om då?
Peter Nilsson var den där killen som hade en hit med låten Song for Stina.
Han är tydligen med i bandet CDOASS också, vilket förklarar varför han fått uppmärksamhet.
CDOASS är ju det där bandet man sett skrivet i olika musik-tidningar, typ Groove, men aldrig brytt sig om att lyssna på.
Song for Stina släpptes på Friendly Noise tydligen.
Det var en liten pärla med elektroplopp och sånt där. Den förgyllde en kvart framåt ungefär.
Nu har han gjort fler låtar.
Jag gillar det, fast vafan är det med all elektronik? Måste alla försöka låta som en dator?
Den första låten, den som liksom öppnar myspace-sidan, är en låt som heter Walk on. Och det är väl just det som den känns som. Ett beat man utan vidare skulle kunna marchera till. Iförd hitlerkostym.
Jag gillar verkligen att han skrivit små notiser om sina låtar på sin presentation. Som att han ville förklara dom liksom.
Han skriver i sin förklaring om låten Walk on att det är en låt som handlar om att bli kär och att den är lite ostig. Och jag kan väl hålla med. Den är väldigt bra.

Kolla in hans myspace här: http://www.myspace.com/peternilssonmusic

My Orchard

Jag kommer ihåg My Orchard från när jag var liten och fortfarande gick i skolan. Då lyssnade jag om och om igen på låten Sunset and skateboards. Det senaste från deras hemsida verkar vara en låt som heter Sleep when we're dead och är en countryhistoria med fioler. Johan Sigeruds röst har alltid varit väldigt slickad, men här är den kanske i sitt mest sockriga utförande. Men det vill jag inte skriva om.
Egentligen handlar den här texten om Sunset and skateboards. Den återfinns på skivan Grebo som släpptes 1999 på skivbolaget Massproduktion.
Det börjar med en trummaskin som spelar ett beat. Baskaggen verkar vara utbytt mot, i brist på bättre ord, en plopp. En väldigt fin plopp som direkt där och då föklarar att den här låten kommer utveckla sig på sätt du inte kan ana.
Vipps kommer en ensam gitarr in och plinkar på en melodisk slinga. En bas följer efter och sedan Johan Sigeruds lena röst. Sen exploderar det.
Efter smällen ligger jag raklång på golvet i köket. Blod rinner ur näsan, men man ser att jag trots allt ler.

Kolla in My Orchard på http://www.myspace.com/myorchard

Cake on Cake

Jag tänkte skriva någonting om Pistol Disko. Men sen läste jag att dom blivit hyllade av en massa tidningar (wtf?) + att dom är från Göteborg.
Då tänkte jag att deras första låt på deras myspace-sida, Assault 2, lät precis som Silverbullit. Visst den är väl bra, men inget man inte hört förrut.
Så jag klickade mig vidare. Via Kning Disks sida kom jag bara in på en massa band som hade ett manligt svenskt namn och som samplade vågor och spelade ödesmättat på ett felstämt piano. Till alla er killar som gör sån musik: dra åt helvete.

Jag började om och hamnade på Cake on cakes myspace. Kaka på kaka, men verkligen inte kaka på kaka.
Det är lite ostämt och låter som om någon suttit i köket och spelat en låt man kommit på just då. Man tager vad man haver. En kastrull, en gitarr, en xylofon (som man alltid har liggande i köket). Cake on cake heter Helena Sundin egentligen. Jag hade en gammal barndomskamrat vars lillasyster hette så. Barndomskamraten hette Mats.
Låten som kommer först heter Sea Microphone och är en charterresa till Kanarieöarna. Med mamma och pappa och två syskon. Vi ligger på varsin handduk med Sandybell-tryck, i gräset bredvid polen, medans mamma vadar genom vattnet och pappa sitter vid baren och dricker en drink. Kanske har jag rosa stjärnformade solglasögon på mig.
Cake on cake ska släppa sin tredje skiva på skivbolaget Sleepy Records någon gång under 2008. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Gå in på Cake on cakes myspace här: http://www.myspace.com/cakeoncake

Park Hotell m fl

Förra helgen var jag på konsert på Debaser Medis i Stockholm. Först spelade Action Biker. Det såg lite ensamt ut där på scenen, bara hon och en mikrofon. Det var väldigt bra dock.
Sen spelade Calle, alltså Paddington DC. Och om Action Biker såg ensam ut så såg Calle desto ensammare ut. Han har som en aura av ensamhet runt sig, jag vet inte hur jag skall förklara det på något annat sätt. Han spelade mest konstiga låtar man inte kände igen, men det spelade ingen roll, det var väldigt bra ändå.
Sist ut var Park Hotell som kanske är världens bästa band. Jag har, i efterhand, fått det berättat för mig att det var väldigt bra, och att dom spelade alla sina hits. Vad mer kan man önska? Jo kanske lite mer publik. Men det var ju i Stockholm, så man kan kanske inte förvänta sig så mycket.


Bilder:











Paddington DC













Några i Park Hotell











Park Hotell.












Park Hotell.
















Nån gubbe i Park Hotell.

After-school sports

Kan väl kanske säga att Cosy Recordings regerar.
After-school sports är ett jävulskt bra band som består av en tjej som heter Alice. Jävulskt bra säger jag! I somras släppte hon en skiva som heter A short melodrama. Omslaget är en ritad bild på en ljushårig tjej och två röda samt två lila tulpaner. Det är endera en mycket ung person som ritat omslaget, eller så är det en äldre person med diverse koordinationssvårigheter och finmotoriska problem.
Jag har lite svårt för namnet, men det är inget som stör mig när väl musiken börjar strömma från mina högtalare. Den är både fin och finurlig och visar inga tendenser på att personen som gjort musiken, även ritat omslaget. Det är små pärlor till låtar, med casio-slingor och ackord, inlindade i en gosig röst tillsammans med programmerade trummor. Finast är kanske Charlie's 18th birthday, som låter som en låt som skulle passa i Napoleon Dymanite eller Me and you and everyone we know. Men det är fjantigt att referera till filmer när man skriver om musik. Det är fjantigt att skriva om musik i överhuvudtaget.

Kolla in Alice myspace här:
http://www.myspace.com/afterschoolsports

Cats on fire

Jag har ju läst om Cats on fire. Och jag har hört deras namn viskas lite här och där, men har aldrig brytt mig om att kolla upp vilka dom är.
Sen hamnade jag, som styrd av någon högre kraft, på deras myspace-sida där deras superhit Higher ground dundrade ur mina högtalare som ett tåg. Vilken sjukt grym låt, och vilken fantastisk röst! Mörk som Morrissey. En finsk Morrissey, hur underbart är inte det?
Jag gillar hur han låter de sista orden släpa lite efter. Som om han nästan var lite för blyg för att sjunga allt på en gång, som om han vill vänta in i det sista. Den andra låten på deras sida som verkligen sticker ut är Mesmer and reason som är så jävulskt vacker att jag inte riktigt kan förstå det.

Kolla in deras myspace här: http://www.myspace.com/catsonfiremusic

Jag försöker ha som en tumregel att inte skriva om musik som redan nått ut. Som typ har mer än tio tusen spelningar på sin myspace-sida. Cats on fire har över åttio tusen spelningar och har således redan nått ut och behöver egentligen ingen hjälp från mig (som om de sju dagliga besökarna på den här bloggen skulle göra nån skillnad). Men kolla djupt i mina ögon och försök se om jag bryr mig.

Andrev Bergström

Andrev Bergström driver Filmbloggen på Aftonbladet.se
Han skriver även en filmkrönika varje fredag i gratistidningen Punkt Se. Jag tycker hans krönikor är väldigt roliga, särskilt den om rambokniven.
Men sen såg jag att han har ett band han, med ironi antar jag, döpt till just Andrev Bergström.
Det är han och en kille som heter Peter.
Först lyssnade jag på I used to have a heart. Fin mesig röst och mesiga gitarrer, allt bra, allt fint. Men sen börjar dom mangla! Alltså verkligen mangla. Jag älskar magnel! Vilken fantastisk låt. Tydligen är den låten inspelad med Mixtapes and cellmates (som suger), men det spelar ingen roll när det är så fint mangel.
De övriga låtarna kanske inte är så väldigt upphetsande, men vad vet jag?

Lyssna på I used to have a heart på Andrevs myspace
http://www.myspace.com/andrevbergstromtheband

En irriterande sak kvarstår: vad är det med den fula jävla bilden? Vafan!

Evergreen Days

Okej andra inlägget för idag.

Jag hatar att jämföra eller förklara musik genom att droppa en massa bandnamn.
Jag säger inte att Evergreen Days låter som Mazzy Star, för det gör hon inte, men det kanske kan hjälpa er att förstå lite grann.
Hon heter Emelie Berg i allafall och hennes musik låter som något jag inte riktigt hört förut. Det är ödesmättad sång och ibland ödesmättade, men mest bara gosiga, gitarrer.
Happy home låter som en låt, eller melodi, som skulle passa som avslutning på en fin film. En film som handlar om ungdomar i nutid. Filmen är kanske filmad med billiga kameror så det blir en lite grynig bild. Den slutar sorgligt, men hoppfullt. Om någonting nu kan göra det.

Tonight är kanske den bästa låten på hennes myspace-sida, men alla låtarna är sjukt bra. Alla är sjukt bra!

Det står på hennes myspace att låten Keep me in your heart ska släppas på Humbelbee Recordings snart. Men av hennes sida att döma så verkar det senast släppta låtarna vara från 2005, så hur länge det "snart" skulle ha släppts något vet jag inte. Jag kanske verkar irriterad över det, och det är jag också.

http://www.myspace.com/evergreendays

Tafra

Tafra låter som ett Ungerskt lantbröd. Eller nåt.
Men man kan inte såga någon för sitt namn, eftersom det är Niklas efternamn som utgör bandnamnet. Niklas Tafra alltså.
Jag gillar hans presentation och jag gillar att han har på sig en Inter Sport-tröja. Jag gillar att han ser lite störd ut och jag gillar att han är från Kroatien och Sverige och bor i London.
Jag gillar inte att han ser ut lite som en töntig kille som gick i min klass på gymnasiet, men det vägs upp av dom grymma låtarna.

Kolla in www.myspace.com/tafra
I'm sorry Bräkne Hoby är så sjukt svängig trots att den nästan håller på att falla i bitar. Och den är över fem minuter. Fem minuter skevt svängig pop! Tydligen har den fått sitt namn efter Niklas missade sin spelning på festivalen I'm from Bräkne Hoby som arrangerades av Cosy Den.
Den andra låten har jag lyssnat på några gånger men jag kommer inte ihåg hur den gick. Jag vet inte riktigt varför, men ni fattar väl?

Beat the bandit

Okej FAN vad bra Beat the bandit är! Allt som står på deras myspace-sida är att de är två personer som heter Ludvig och Jacob. Jag vet inte vilka det är, men jag gissar, från deras vän-lista, att det är Ludvig Bergström som även spelar i New Decade (som fan inte är bra) och Jacob från Trouble and Strife (som ju faktiskt är bra, även fast jag har en mental bild av dom som ett sugigt band).
Men det här med Beat the bandit, som förövrigt är ett sjukt snyggt bandnamn, vet jag inte hur jag ska förklara. Dom har två låtar på sin myspace-sida, som verkar vara från 2006 (vafan gör mer låtar!). Båda är lika bra, lika fantastiska. Hur kommer det sig att dessa unga herrar inte är miljonärer till följd av miljontals sålda skivor? Världen är sjuk, men hade de varit sönderhypade hade jag nog hatat dom. Tack gode gud!

Lyssna på The fast train som är som ett soundtrack till den förväntan man känner alldeles innan våren kommer. Alldeles innan mörkret lägger sig och man går ut på stan för att slåss. Eller nedvarvningen då man, klockan fem på morgonen, stapplar in i sin lägenhet och lägger sig i sängen och somnar med ett leende på läpparna.
Eller på The waking hours som är precis lika bra och lovar precis lika mycket bara för att, visar det sig när låtarna tagit slut, infria alla löften.
http://www.myspace.com/beatthebandit

Fuglesang

Jag söker och söker på myspace men hittar ingen intressant musik som inte har en bror, en maka eller en pappa som inte är en makthavare i Sveriges incestuösa musikklimat.
Självklart.

Dock hittade jag Fuglesang och jag blev inte förvånad av att se att bob hund finns på deras vänlista. Det låter väldigt bob hund-skt, men att låta som bob hund kan ju vara både bra och dåligt. Jag säger inte att Fuglesang är ett fantastiskt band, dock verkar dom, bedömt helt genom deras musik, vara opretentiösa och opåverkade på något sätt.
Det är väldigt befriande.
Att döpa sitt band efter Sveriges mest irriterande ansikte vittnar om ett visst dårskap.
Men dårskap behöver inte alltid betyda något negativt.
Kolla in Apetizer for destruction.
http://www.myspace.com/fuglesangrock