Cake on Cake

Jag tänkte skriva någonting om Pistol Disko. Men sen läste jag att dom blivit hyllade av en massa tidningar (wtf?) + att dom är från Göteborg.
Då tänkte jag att deras första låt på deras myspace-sida, Assault 2, lät precis som Silverbullit. Visst den är väl bra, men inget man inte hört förrut.
Så jag klickade mig vidare. Via Kning Disks sida kom jag bara in på en massa band som hade ett manligt svenskt namn och som samplade vågor och spelade ödesmättat på ett felstämt piano. Till alla er killar som gör sån musik: dra åt helvete.

Jag började om och hamnade på Cake on cakes myspace. Kaka på kaka, men verkligen inte kaka på kaka.
Det är lite ostämt och låter som om någon suttit i köket och spelat en låt man kommit på just då. Man tager vad man haver. En kastrull, en gitarr, en xylofon (som man alltid har liggande i köket). Cake on cake heter Helena Sundin egentligen. Jag hade en gammal barndomskamrat vars lillasyster hette så. Barndomskamraten hette Mats.
Låten som kommer först heter Sea Microphone och är en charterresa till Kanarieöarna. Med mamma och pappa och två syskon. Vi ligger på varsin handduk med Sandybell-tryck, i gräset bredvid polen, medans mamma vadar genom vattnet och pappa sitter vid baren och dricker en drink. Kanske har jag rosa stjärnformade solglasögon på mig.
Cake on cake ska släppa sin tredje skiva på skivbolaget Sleepy Records någon gång under 2008. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Gå in på Cake on cakes myspace här: http://www.myspace.com/cakeoncake

Park Hotell m fl

Förra helgen var jag på konsert på Debaser Medis i Stockholm. Först spelade Action Biker. Det såg lite ensamt ut där på scenen, bara hon och en mikrofon. Det var väldigt bra dock.
Sen spelade Calle, alltså Paddington DC. Och om Action Biker såg ensam ut så såg Calle desto ensammare ut. Han har som en aura av ensamhet runt sig, jag vet inte hur jag skall förklara det på något annat sätt. Han spelade mest konstiga låtar man inte kände igen, men det spelade ingen roll, det var väldigt bra ändå.
Sist ut var Park Hotell som kanske är världens bästa band. Jag har, i efterhand, fått det berättat för mig att det var väldigt bra, och att dom spelade alla sina hits. Vad mer kan man önska? Jo kanske lite mer publik. Men det var ju i Stockholm, så man kan kanske inte förvänta sig så mycket.


Bilder:











Paddington DC













Några i Park Hotell











Park Hotell.












Park Hotell.
















Nån gubbe i Park Hotell.

After-school sports

Kan väl kanske säga att Cosy Recordings regerar.
After-school sports är ett jävulskt bra band som består av en tjej som heter Alice. Jävulskt bra säger jag! I somras släppte hon en skiva som heter A short melodrama. Omslaget är en ritad bild på en ljushårig tjej och två röda samt två lila tulpaner. Det är endera en mycket ung person som ritat omslaget, eller så är det en äldre person med diverse koordinationssvårigheter och finmotoriska problem.
Jag har lite svårt för namnet, men det är inget som stör mig när väl musiken börjar strömma från mina högtalare. Den är både fin och finurlig och visar inga tendenser på att personen som gjort musiken, även ritat omslaget. Det är små pärlor till låtar, med casio-slingor och ackord, inlindade i en gosig röst tillsammans med programmerade trummor. Finast är kanske Charlie's 18th birthday, som låter som en låt som skulle passa i Napoleon Dymanite eller Me and you and everyone we know. Men det är fjantigt att referera till filmer när man skriver om musik. Det är fjantigt att skriva om musik i överhuvudtaget.

Kolla in Alice myspace här:
http://www.myspace.com/afterschoolsports

Cats on fire

Jag har ju läst om Cats on fire. Och jag har hört deras namn viskas lite här och där, men har aldrig brytt mig om att kolla upp vilka dom är.
Sen hamnade jag, som styrd av någon högre kraft, på deras myspace-sida där deras superhit Higher ground dundrade ur mina högtalare som ett tåg. Vilken sjukt grym låt, och vilken fantastisk röst! Mörk som Morrissey. En finsk Morrissey, hur underbart är inte det?
Jag gillar hur han låter de sista orden släpa lite efter. Som om han nästan var lite för blyg för att sjunga allt på en gång, som om han vill vänta in i det sista. Den andra låten på deras sida som verkligen sticker ut är Mesmer and reason som är så jävulskt vacker att jag inte riktigt kan förstå det.

Kolla in deras myspace här: http://www.myspace.com/catsonfiremusic

Jag försöker ha som en tumregel att inte skriva om musik som redan nått ut. Som typ har mer än tio tusen spelningar på sin myspace-sida. Cats on fire har över åttio tusen spelningar och har således redan nått ut och behöver egentligen ingen hjälp från mig (som om de sju dagliga besökarna på den här bloggen skulle göra nån skillnad). Men kolla djupt i mina ögon och försök se om jag bryr mig.

Andrev Bergström

Andrev Bergström driver Filmbloggen på Aftonbladet.se
Han skriver även en filmkrönika varje fredag i gratistidningen Punkt Se. Jag tycker hans krönikor är väldigt roliga, särskilt den om rambokniven.
Men sen såg jag att han har ett band han, med ironi antar jag, döpt till just Andrev Bergström.
Det är han och en kille som heter Peter.
Först lyssnade jag på I used to have a heart. Fin mesig röst och mesiga gitarrer, allt bra, allt fint. Men sen börjar dom mangla! Alltså verkligen mangla. Jag älskar magnel! Vilken fantastisk låt. Tydligen är den låten inspelad med Mixtapes and cellmates (som suger), men det spelar ingen roll när det är så fint mangel.
De övriga låtarna kanske inte är så väldigt upphetsande, men vad vet jag?

Lyssna på I used to have a heart på Andrevs myspace
http://www.myspace.com/andrevbergstromtheband

En irriterande sak kvarstår: vad är det med den fula jävla bilden? Vafan!

Evergreen Days

Okej andra inlägget för idag.

Jag hatar att jämföra eller förklara musik genom att droppa en massa bandnamn.
Jag säger inte att Evergreen Days låter som Mazzy Star, för det gör hon inte, men det kanske kan hjälpa er att förstå lite grann.
Hon heter Emelie Berg i allafall och hennes musik låter som något jag inte riktigt hört förut. Det är ödesmättad sång och ibland ödesmättade, men mest bara gosiga, gitarrer.
Happy home låter som en låt, eller melodi, som skulle passa som avslutning på en fin film. En film som handlar om ungdomar i nutid. Filmen är kanske filmad med billiga kameror så det blir en lite grynig bild. Den slutar sorgligt, men hoppfullt. Om någonting nu kan göra det.

Tonight är kanske den bästa låten på hennes myspace-sida, men alla låtarna är sjukt bra. Alla är sjukt bra!

Det står på hennes myspace att låten Keep me in your heart ska släppas på Humbelbee Recordings snart. Men av hennes sida att döma så verkar det senast släppta låtarna vara från 2005, så hur länge det "snart" skulle ha släppts något vet jag inte. Jag kanske verkar irriterad över det, och det är jag också.

http://www.myspace.com/evergreendays

Tafra

Tafra låter som ett Ungerskt lantbröd. Eller nåt.
Men man kan inte såga någon för sitt namn, eftersom det är Niklas efternamn som utgör bandnamnet. Niklas Tafra alltså.
Jag gillar hans presentation och jag gillar att han har på sig en Inter Sport-tröja. Jag gillar att han ser lite störd ut och jag gillar att han är från Kroatien och Sverige och bor i London.
Jag gillar inte att han ser ut lite som en töntig kille som gick i min klass på gymnasiet, men det vägs upp av dom grymma låtarna.

Kolla in www.myspace.com/tafra
I'm sorry Bräkne Hoby är så sjukt svängig trots att den nästan håller på att falla i bitar. Och den är över fem minuter. Fem minuter skevt svängig pop! Tydligen har den fått sitt namn efter Niklas missade sin spelning på festivalen I'm from Bräkne Hoby som arrangerades av Cosy Den.
Den andra låten har jag lyssnat på några gånger men jag kommer inte ihåg hur den gick. Jag vet inte riktigt varför, men ni fattar väl?

Beat the bandit

Okej FAN vad bra Beat the bandit är! Allt som står på deras myspace-sida är att de är två personer som heter Ludvig och Jacob. Jag vet inte vilka det är, men jag gissar, från deras vän-lista, att det är Ludvig Bergström som även spelar i New Decade (som fan inte är bra) och Jacob från Trouble and Strife (som ju faktiskt är bra, även fast jag har en mental bild av dom som ett sugigt band).
Men det här med Beat the bandit, som förövrigt är ett sjukt snyggt bandnamn, vet jag inte hur jag ska förklara. Dom har två låtar på sin myspace-sida, som verkar vara från 2006 (vafan gör mer låtar!). Båda är lika bra, lika fantastiska. Hur kommer det sig att dessa unga herrar inte är miljonärer till följd av miljontals sålda skivor? Världen är sjuk, men hade de varit sönderhypade hade jag nog hatat dom. Tack gode gud!

Lyssna på The fast train som är som ett soundtrack till den förväntan man känner alldeles innan våren kommer. Alldeles innan mörkret lägger sig och man går ut på stan för att slåss. Eller nedvarvningen då man, klockan fem på morgonen, stapplar in i sin lägenhet och lägger sig i sängen och somnar med ett leende på läpparna.
Eller på The waking hours som är precis lika bra och lovar precis lika mycket bara för att, visar det sig när låtarna tagit slut, infria alla löften.
http://www.myspace.com/beatthebandit

Fuglesang

Jag söker och söker på myspace men hittar ingen intressant musik som inte har en bror, en maka eller en pappa som inte är en makthavare i Sveriges incestuösa musikklimat.
Självklart.

Dock hittade jag Fuglesang och jag blev inte förvånad av att se att bob hund finns på deras vänlista. Det låter väldigt bob hund-skt, men att låta som bob hund kan ju vara både bra och dåligt. Jag säger inte att Fuglesang är ett fantastiskt band, dock verkar dom, bedömt helt genom deras musik, vara opretentiösa och opåverkade på något sätt.
Det är väldigt befriande.
Att döpa sitt band efter Sveriges mest irriterande ansikte vittnar om ett visst dårskap.
Men dårskap behöver inte alltid betyda något negativt.
Kolla in Apetizer for destruction.
http://www.myspace.com/fuglesangrock