Jag tänkte att Ibland tänker jag på mord skulle handla om mindre band och alla de guldkorn dessa sitter på. Jag fokuserade först på myspace-sidor, eftersom det är så krångligt att ladda ner låtar och för att det är ännu krångligare att köpa deras skivor, om de ens har släppt någon.Sen började jag gå på konserter, då tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga upp några bilder från dessa och skriva några rader.
Nu känner jag att inte vill begränsa mord-bloggen till någonting. Vill jag skriva om Markus Fagervall eller om EMD så kommer jag göra det. Om jag vill hylla Idol-Olas nya låt så kommer jag göra det.
Jag kommer såklart inte att göra det, men för att lägga en sorts ribba känns det bra att iallafall hypotetiskt (patetiskt?) tänka så.
Just nu känner jag för att skriva om Nordpolen. Pelle Hellström (säkert 22 år gammal) är väl från Uppsala eller nåt, jag bryr mig inte riktigt. Han låter som han är en svensksjungande version av The Tough Alliance iallafall. Det kanske är dom som skriver alla låtar och sjunger alla texter. Det spelar ingen roll vem som ska ha kudos för På Nordpolen (skivan alltså), för den är bra ändå. Det som får mig att vilja kräkas är däremot den enhetliga hyllningen av Nordpolen i kvälls- och dagspressen. Överallt är Nordpolen Jesus som stigit ner från korset. Så bra är det ju faktiskt inte. Särskilt eftersom alla låtar är insmetade i någon slags eurodisco-pump från 94. Det låter lite väl Ace of Base ibland. Det är väldigt, väldigt fint i små doser, men varför låter alla låtar likadant?
Okej alla låtar låter inte likadant. De låtarna jag gillar mest heter Skimret, En meter under marken, John Travolta och På Nordpolen (låten alltså). Resterande låter får mig att, kanske, höja mitt högra ögonbryn en millimeter.
Men det är inte på grund av den här nya skivan som jag vill skriva om Nordpolen. Det är pågrund av hans låt I have to get out, som är en gammal låt som han lade upp på en svensk hemsida någon gång för några år sedan. Jag blev helt varm i kroppen av I have to get out, jag blir det fortfarande. Den är så banal, men ändå spelar den på mina strängar. Man har ju, som alla andra, flyttat till en större stad, från en mindre. Man har känt att man hatar sin hemstad och alla i den. Man har mått dåligt och man har haft ett ansträngt förhållande till alkohol.
Den här låten återfinns dock på Nordpolens skiva, där den heter, som skrivet ovan, En meter under marken. Den är inte alls lika bra, men ändå bra. Även fast ljudkvaliteten är bättre på den nya versionen är produktionen och arrangemanget så mycket lekfullare och smartare på den gamla. Dessutom är ju texten helt bedrövligt översatt (eller tolkad eller helt omgjord). Jaha, du sover i en grop i marken, bra det. Nu för tiden sjunger Nordpolen uteslutande på svenska. Det är Sincerely Yours (som är Henning och Eric från TTA) som övertalat Nordpolen att sjunga på svenska eftersom det är mer kommersiellt gångbart just nu.
