Jag gillar

Det jag verkligen gillar med den här bloggen är det faktum att den aldrig dör, men att den har en inläggsfrekvens på ungefär ett inlägg Per halvår om inte mer sällan. Det är sympatiskt att inte kunna göra saker helhjärtat. Det är sympatiskt att inte vara perfekt och att vara trött på dagarna trots att man sovit elva timmar. Allt ovanstående är motsatsen till vad många så kallade indieband nuförtiden står för. Det finns band som, jag vägrar nämna namn (Cleast Eatwood), som har filosofin att det visuella tillsammans med allt annat måste skapa någon slags helhet och att allt det ska vara perfekt. Perfekt i den meningen att det är perfekt för sitt syfte. Band (Cleast Eatwood bl.a.) som är hurtiga, duktiga, engagerade, snygga och fulla av energi. Hur ska jag kunna relatera? Hur kan någon relatera? Ge upp, gå din väg. Hepp!

Light But Low

En ödesdiger countrykänsla reser sig i min mage innan en mjuk röst börjar upprepa "I know that you care" och sen "but it's hard to show sometimes" i låten Benson.
Mer än så behöver inte en genialisk poptext innehålla. Varför krångla till det med en massa svåra ord man inte behärskar som Elenette?
Vipps så lättar de tunga industritrummorna och den suggestiva stämningen när låten Didn't see that truck börjar, med sina lätt autistiska orgelpiruetter.
"I was rolling down on the avenue with my skateboard, trashy jeans feeling really hardcore". Redan här får man den där känslan av att allting kommer att gå åt helvete tillslut, det är ju bara att se vad låten heter! Vi kommer alla att dö, snart. Den eventuella tomheten och vakuumet som man inbillar sig skulle infinna sig, som i alla fall infinner sig i Gus Van Sants filmer, infinner sig med ens, "I didnt see that truck". En annan ljusare stämma kommer in bredvid och så...

Hur något någonsin skulle kunna låta som en twistad version av de allra mest twistade tongångarna från The Knife trodde jag inte.
Men Light But Low är så twistat att det snurrar i min skalle.
Och befriande odansvänligt och tack gud; inga jobbiga gitarrer!
Det är ett genidrag, en tanke som dyker upp i en huvud och vipps har man botat cancer.
Jag får samma meditativa känslor av Light But Low som jag fick av The Fields fenomenala From Here We Go Sublime. Jag vill ha efterfest klockan fem en julimorgon, slö av värmen och gräsfläckar på jeansen, eller lika gärna promenera runt ett regnigt Sundsvall en augustiförmiddag dagen efter.
Det är lite som om en robot från en Miyazaki-film ätit upp mig och i magen är det ett det här bandet som spelar på tunnor och skräp och en vocoder. Ungefär så.

Kolla in Light But Low här http://www.myspace.com/lightbutlow

Ibland brukar banden jag skriver om bara ha en bra låt på sin myspace-sida men alla dom här låtarna är så sjukt bra att dom skulle vinna i en deathmatch över Fever Ray vilken dag som helst. Vilken dag som helst.

Paper Heart

Paper Heart handlar om en tjej som gör en dokumentär som handlar om att hon inte tror på kärleken. Snart hittar hon något som kanske kan vara kärlek i form av Michael Cera.

Kolla in trailern: